Nudist bröst

"Kommer hon att må bra?" Min röst vinglade lite och förrådde tårarna som jag så mycket försökte hålla inne.

Läkaren som stod på motsatt sida av fru N:s säng var en äldre herre, stilig på ett förnämligt sätt, om inte lite trött till utseendet. Hans leende var intetsägande men ändå sympatiskt.

"Vi har verkligen inget sätt att veta förrän mrs Nichol vaknar, men hennes hjärnfunktion verkar vara normal, så vi hoppas att hon kan bli helt återställd."

Joes hand på min rygg var en tyst, stabil närvaro. Om det inte var för honom tror jag att jag hade krupit ihop mig på golvet och snyftat. Att stirra ner på fru N som låg så stilla i sin sjukhussäng var det svåraste jag någonsin behövt göra. Hon såg så liten och skröplig ut att det krossade mitt hjärta.

"Då får vi väl bara vänta", sa jag medan jag försökte få ihop lite självförtroende. Joe klappade mig på ryggen i tyst stöd.

Läkaren log igen. "Tiden får utvisa fröken Barnes, men vad jag förstår är mrs Nichol en häftig dam, så om någon kan drabbas av en stroke, mild eller på annat sätt, så är det hon."

"Tack", viskade jag förbi klumpen i halsen. Doktorn nickade och ursäktade sig och lämnade Joe och jag ensamma med Mrs N. Hennes barnbarn satt ute i väntrummet. De hade haft en lång natt på sjukhuset och Joe hade gått med på att ta hem dem när han och jag var klara med vårt besök.

Mitt lugn balanserade på en knivskarp kant. Jag tog några djupa, skakiga andetag. Joe rörde sig för att lägga sin arm runt mig. Han vilade sin kind mot toppen av mitt huvud.

"Det är okej att gråta", sa han med en mild, låg röst.

Jag bet mig hårt i läppen. Smärtan hjälpte till att hålla mig från att tappa den.

"Rhiannon Barnes gråter inte", påminde jag honom och mig själv. "Dessutom skulle Mrs N hata det och jag är säker på att barnbarnen har tjatat om henne i timmar."

Joe skrattade mjukt och kysste mitt huvud. "Jag är säker på att de har gjort det. Och jag har sett dig gråta förut, älskling, så du lurar inte någon. Oroa dig inte, jag berättar inte."

Jag armbågade honom i revbenen men han ryckte inte ens till. "Du hjälper inte", mumlade jag.

Han kramade mig hårt. "Vill du stanna här medan jag tar hem tjejerna. Jag kan komma tillbaka efter dig senare."

Jag tvekade ett ögonblick. Jag hatade sjukhus och lusten att fly dansade i bakhuvudet, men stark var rädslan för att lämna fru N ensam. Jag nickade.

Joe drog en närliggande stol närmare sängen och kysste mig sedan mjukt.

"Jag kommer tillbaka", lovade han.

Jag sjönk tacksamt ner i stolen och tittade på hans breda, starka rygg när han drog sig tillbaka mot dörren. Han sköt ett lugnande leende över axeln och stängde dörren tyst efter sig.

Det tog mig en minut att orka att titta på fru N igen. Hon var så blek och det var fortfarande kusligt. Endast den konstanta pipande rytmen från pulsmätaren och den knappt synliga upp- och nedgången av hennes bröst när hon tog långsamma, ytliga andetag gav någon indikation på att hon fortfarande levde.

Jag tog hennes hand, och försiktigt med IV, höll jag den i min egen. Hennes hud var sval och torr, papperstunn och mjuk. Det var händer som jag hade sett upptagna på jobbet en miljon gånger, oavsett om de dansade över miniräknaren eller matade metervis med tyg genom symaskinen. Jag tror aldrig att jag har sett dem sitta stilla ens för ett ögonblick.

"Hej" sa jag skakigt. Min röst verkade för hög och främmande i det tysta i rummet.

"Du skrämmer oss ganska mycket här," grämde jag. "Det är turistsäsong, du kan inte ta en paus nu. Vem kommer att sälja dyra designerhandväskor till rika Torontobor som inte vet bättre?"

Det fanns inget jag ville mer än att fru N skulle öppna ögonen, vända på huvudet och skratta, men det gjorde hon inte.

"Jag behöver verkligen ditt råd," fortsatte jag. "Joe och jag är lite i knipa, som du skulle säga." Jag berättade för henne allt om händelserna från föregående dag, om Joes bråk med sina föräldrar, om syskonen Tanner som ställer upp på mig, om min egen ilska och hjälplöshet.Jag pratade om och om, och gjorde knappt en paus, annars skulle rummet bli för tyst för min komfort. Det gick mer än en timme innan jag hade sagt allt jag ville säga.

"Jag hatar sån här skit", påminde jag henne. "Jag hatar att inte kunna göra någonting. Om jag stannar kommer Joe att förlora gården. Om jag lämnar." Jag svalde den nya klumpen i halsen. Det var svårt att ens få fram orden. "Om jag går, vet jag att jag kommer krossa Joes hjärta och jag kan bara inte göra det mot honom. Dessutom behöver jag honom. jag tror att jag." Jag stannade en stund, chockad av uppenbarelsen som kraschade in i mig som ett fysiskt slag. Mitt inre vände och fladdrade, som om livet inuti dem stämde överens med mig. Jag lutade mig bakåt i stolen och slöt ögonen och slog min fria arm runt magen.

"Åh gud. Jag tror att jag älskar honom."

Det hördes ett torrt, nästan ohörbart väsande, och jag öppnade mina ögon förvånat när jag såg fru N:s babyblå blick låst fast vid min egen.

"Jo visst gör du det, din arsel", mumlade hon.

"Jesus!" Jag hoppade nästan upp ur stolen förvånad.

Fru N skrattade mjukt.

"Vill du att jag ska hämta doktorn?"

Hon skakade lite på huvudet. "Inte än," sa hon med ett andedräkt. "Bara du är nog."

Mitt hjärta hoppade över ett slag. "Du är väl inte på väg att dö?"

Mrs N skickade mig en nedsättande blick. "Fan, nej. Vem skulle hålla dig i kö?" Hon talade varje ord långsammare än vanligt och även när jag skrattade märkte jag hur mycket ansträngning det tog för henne att tala.

Jag klämde försiktigt på hennes fingrar. "Du bara ta det lugnt så stannar jag och håller dig sällskap."

"Turistsäsong", påminde hon mig.

Mitt skratt ringde från väggarna i det lilla, glesa sjukhusrummet.

"Ja, jag vet, och butiken kommer att överleva i en dag om du inte är där. Den har funnits i trettio år, den håller i trettio till."

Fru N försökte med ett svagt leende. "Det är din nu."

"Vad. Butiken?" Mitt huvud snurrade.

Hon nickade svagt.

"V-hur är det med tjejerna?" frågade jag och tänkte på hennes barnbarn.Stephanie, Kelly och Jessica hade alltid varit mer dedikerade Anal sina jobb än jag någonsin varit.

"De vet. Har det ett tag", sa fru N. "De håller med. Jag kanske har öppnat butiken, men du gjorde det bra."

"Nej nej." Jag skakade vantro på huvudet. "Nej, det är din plats fru N - jag jobbar bara där när jag känner för det."

Hon fick den där envisa blicken i ansiktet som jag sett en miljon gånger tidigare och jag visste att jag inte kunde fortsätta att argumentera med henne.

"Joe kommer att hjälpa dig."

"Joe?" Jag frustade av skenbart hån. "Den mannen kan inte ett skit om mode."

Fru N suckade. "Stöd dig", betonade hon. "Joe kommer att stötta dig oavsett vad."

"Jag vet." Jag insåg sanningen i orden även när jag sa dem.

"Gift dig med honom." Efter ytterligare ett långsamt andetag sa hon, "Gift dig med honom Rhiannon. Ingen människa kommer att göra dig lyckligare. Ingen människa kunde."

Jag tittade ner på våra förenade händer. "Jag vet", viskade jag.

"Vad fan väntar du på?" Fru N skrattade.

Jag höjde ögonen lagom för att se när hon stängde sina. Jag lyssnade tyst när fru N somnade tillbaka. Pulsmätarens stadiga pip avtog med hennes andning och jag satt länge och bara lyssnade på det tröstande ljudet.

Vad väntade jag på. Det var plötsligt som om ett liv som jag inte ens visste att jag ville ha låg utspritt framför mig och bara väntade på att jag skulle sluta vara en sån dåre. En man och ett hem. Ett företag och en baby. Jag skulle kunna få allt om jag bara var modig nog att sträcka ut handen och ta det. Och varför skulle jag inte vara det. För att det var så idylliskt traditionellt eller för att det var något jag aldrig ens hade tillåtit mig själv att drömma om?

Jag tänkte på hur länge jag skulle vänta med att växa upp. Min pappas pengar gjorde att jag aldrig behövde oroa mig för någonting, aldrig behöve tänka på någon annan än mig själv och mina önskemål.Det fanns en hel värld av människor där ute som var tvungna att arbeta för vad de ville, var tvungna att kämpa och offra varje dag av sina liv, och nu när samma möjlighet kom till mig, chansen att bevisa mig själv, att få en familj och äntligen satte andras behov före mina egna, plötsligt då avslöjades jag som den fegis jag verkligen var.

Det var dags att sluta komma med ursäkter, att sluta skjuta upp verkligheten i mitt liv. Jag var gravid och kär i en man som hade gett upp allt för att vara med mig. Det fanns inget annat att göra än att "ta på mig mina stora tjejtrosor och ta itu med det", som fru N skulle säga.

"Tack", viskade jag medan jag lutade mig in för att borsta en kyss på fru N:s panna. "Jag kommer snart tillbaka. Det finns några saker jag måste ta hand om."

Jag lättade fingrarna från fru Ns grepp, som var anmärkningsvärt segt även i sömnen, och lämnade rummet. Jag stannade till hos sjuksköterskorna för att informera dem om att fru N hade vaknat ett tag men somnat om. Alla var glada att höra att hon hade varit klarsynt.

Joe satt i väntrummet med en kopia av Sports Illustrated öppet i knät. Hans hatt var neddragen lågt över ögonen.

"I ain't sleepin'", mumlade han när jag böjde mig ner över honom och la min hand på hans arm. "Jag vilade bara ögonen."

Jag skrattade för första gången på timmar. "Visst visst."

Joe lyfte upp huvudet och sköt tillbaka hatten innan han gav mig ett långsamt, sexigt leende.

"Hej underbara. Hur mår hon?"

Min mage gjorde glada vagnhjul av komplimangen. "Hon är bra tycker jag. Hon var vaken en liten stund och vi pratade. Nu sover hon igen."

Han nickade. "Bra. Hon skulle nog kunna använda resten mer än något annat. Hade ni ett trevligt samtal?"

Trots att mina knän och höfter protesterade, hukade jag ner mig så jag var i ögonhöjd med Joe. "Ja, ett riktigt trevligt föredrag", erkände jag.

Hans leende lyste upp hans stora safirögon.

"Har du något planerat för imorgon?" Jag frågade.

Joe rynkade pannan. "Vad är det imorgon. Lördag?"

Jag nickade.

"Ingenting står i boken älskling. Varför?"

Jag tog hans händer mellan mina egna. De var varma, jobbiga och perfekta.

"Vill du gifta dig med mig imorgon, Joe?"

Han satt en stund i häpnadsväckande tystnad innan han lade huvudet bakåt för att vråla av skratt. "Imorgon, nästa vecka, om tio år!" Joe lovade. "Ganska kort varsel, eller hur. Jag vill inte att du tar ett förhastat beslut som du kommer att ångra senare."

Även om Joe fortfarande skrattade, visste jag att han menade allvar. "Jag kommer inte Gisele Porr Novell ångra det. Jag svär att jag inte kommer att göra det. Jag vet att jag inte kommer att göra det."

Han nyktrade till och tog mitt ansikte mellan sina händer. "I morgon. Är du säker. Det räcker inte med tid för dig att skaffa en klänning eller blommor eller en cateringfirma eller något liknande. Det kommer inte att vara snyggt."

"Det behöver inte vara det. Jag behöver ingen klänning. Eller blommor. Eller en cateringfirma. Jag vill inte gifta mig på Plaza. Jag vill inte ha en trettiomannaorkester. Jag vill inte behöver det där. Jag vill bara ha dig," sa jag allvarligt. "Jag behöver bara dig."

Joe skakade sakta fram och tillbaka på sitt kastanjebruna huvud. "Du är faktiskt seriös."

"Fullständigt", försäkrade jag honom. "Jag vill vara din fru och jag vill inte vänta."

"Du vet att det här betyder att mrs Nichol inte kommer att kunna komma om vi gör det här i morgon. Om vi ​​inte har bröllopet här." Han såg sig omkring i sjukhusets väntsal.

"Nej, jag tror inte att hela din familj skulle få plats i hennes rum", påpekade jag. "Dessutom vill hon inte att främlingar ska se henne så. Jag tror inte att hon kommer att ha något emot att missa det, bara så länge ceremonin faktiskt äger rum."

"Kommer det verkligen att hända?" frågade Joe med en förvirrad ton. "Jag menar, du tänker inte ändra dig?"

Mina ögon vandrade över Joes ansikte. Det var svårt att tro att jag någonsin trodde att han var vanlig, att jag gick i alla år utan att verkligen se honom. Jag sträckte mig upp för att spåra linjerna runt hans Ima Freaky Girl, linjer etsade från alla dessa år av sol och vind medan jag på traktorn bearbetade jorden han älskade så mycket.

Mina tankar svängde till vår egen lilla jordlapp, vår ombonade stuga i viken som gränsade till de där prydliga fälten av roströda rader som steg och föll med landets kurvor. Jag visste Whit Big Ass han älskade det så mycket. Det grävde djupt in i dig, lukten av jord och hav och det oändliga ljudet av vind och vågor. Det var betryggande i den evigheten. Jag lärde mig att älska det också, som han gjorde. För första gången någonsin hade jag en plats som kändes som hemma. Jag skulle få tillbaka det åt honom om det var det sista jag gjorde. Jag var skyldig honom så mycket. Fan, jag var skyldig honom så mycket mer.

"Jag tänker inte ändra mig", sa jag till honom. "Inte idag. Inte i morgon. Inte tio år från nu."

Han kysste mig då, hans mun skållning, hans tunga träffade fläckar som sköt njutning till mina tår.

"Jaha då", sa han lite andfådd när vi skiljdes åt, "låt oss bli kopplade."

~*~

Resten av dagen var en suddig efter att vi stannade vid stadshuset för att få vigseltillståndet. Det fanns hundra telefonsamtal att ringa, en miljon saker att göra. Adam erbjöd sig att laga maten. Hans bästa vän pastor Nate gick med på att utföra ceremonin. Jag bad Adele att bli min tärna, Joe valde Matt som sin bäste man.

Kvällen föll innan jag insåg det. Lilly, Adele och jag inspekterade de snygga kläderna jag hade lämnat i klädkammaren i min lägenhet sedan jag flyttade in hos Joe. Varje klänning väntade på att bli vald som min brudklänning.

"Det är väl inte mycket vitt?" Lilly retade när hon bläddrade i urvalet av klänningar och klänningar. "Du kan inte riktigt gifta dig i rött eller svart, du vet."

Adele och jag skrattade. "Jag kan inte fatta att du inte har en Vera Wang-bröllopsklänning på tolv tusen dollar gömd här bara i väntan på dagen", tillade Adele.

"Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle gifta mig", erkände jag. Det hade alltid verkat så avlägset som en möjlighet att jag aldrig tillät mig själv att ens fantisera om det. Andra flickor gifte sig, det gjorde inte Rhiannon Barnes.

Medan Lillys leende var ljust och glad, hade Adele en lite bitter kant. Men återigen, hennes syn på äktenskapet var lite mer tråkig än Lillys och min. Inte bara för att hennes eget hade misslyckats, Gratis Mlf Porr Novell för att hon var advokat och såg skilsmässor nästan varje dag. Jag var dock tvungen att ge henne kredit för att hon inte försökte övertala mig.

Lilly drog fram en smörgul cocktailklänning. Vi Berömd sexskandal såg på det med lite osäkerhet. "Det är värt ett försök", föreslog hon.

Jag klädde av mig till bh och trosor och med Lillys hjälp vickade jag in i klänningen. Hon kämpade för att få upp dragkedjan och hur jag än höll andan så vägrade den att passa.

"Det spelar ingen roll i alla fall," sa Adele med ett skratt medan jag försökte hålla tillbaka mitt morrande av frustration. Hon lade sina händer på mina axlar och snurrade mig mot spegeln i full längd. "För liten eller inte, det är alldeles för mycket dekolletage för ett bröllop."

"Åh herre gud!" Lilly flämtade innan hon bröt ut i sitt eget fniss. "Det där är nästan pornografiskt. Har de blivit större?"

"Hormoner", förklarade Adele medan jag tyst stirrade på min spegelbild.

Mina bröst ansträngde sig mot klänningens fina siden. Det hade alltid varit en sexig, smakfullt avslöjande klänning, men med min extra vikt hade den blivit obscen. Jag gick inte bara ut i dekolletage, utan den nya, mjuka kurvan på min mage var uppenbar. Jag såg uppenbart gravid ut.

Jag sökte igenom min garderob i ångest och kände för att gråta när jag insåg att det förmodligen inte fanns en enda sak där inne som skulle passa.

Mina trasiga känslor måste ha varit tydliga i mitt ansikte eftersom Lilly gav mig en kram. "Det är okej, Rhi. Även om jag kunde fixa klänningen så är den för snygg för ett litet Ryska flickor var ändå."

"Du måste spara den till smekmånaden," retade Adele. "För när Joe ser dina tjejer i den där klänningen kommer han att tappa förståndet!"

Jag rodnade när jag tänkte på Joes ansiktsuttryck om han hade sett vad jag hade på mig. Det skulle vara den där hungriga, sexiga looken jag gillade så mycket.

"Hur mår han egentligen?" frågade Adele när hon hjälpte mig ur klänningen. "Du har varit anmärkningsvärt tätt om det, vilket är konstigt för dig."

Jag hängde med i hennes skratt och skulle precis kommentera när Lilly klappade händerna för öronen och började nynna.

"Han är min storebror", påminde hon mig när hon blev knallrosa. "Jag vill inte veta!"

Mitt leende matchade Adeles.

"Strunt i det då," suckade Adele med falsk besvikelse. "Men på en skala från ett till tio?" Hennes bärnstensfärgade ögon gnistrade.

Jag funderade på idén en minut. Bara tanken på Joes stora händer som dansade över min hud och den långsamma glidningen av hans underbara mun mot min egen fick mig att rysa.

"Trettiosju?" Jag svarade.

Adele tutade av skratt.

Lilly ryckte den övergivna gula klänningen ur Adeles händer och satte tillbaka den på galgen. "Jag är glad för din skull Rhi, det är jag verkligen", mumlade hon. "Men. eh!" Ändå gav hon mig ett litet leende. "Inga detaljer, okej?"

Jag undrade hur det måste vara för Lilly att få en av hennes bästa vänner att gifta sig med en av hennes bröder. Tanners var en så sammansvetsad, skyddande klan att att gifta sig med en av dem praktiskt taget var liktydigt med att gifta sig med dem alla.

"Okej", höll jag med. "Inga detaljer." Jag vände mig mot Adele och blinkade åt henne. "Men det är en sak han gör med tungan."

Lilly började nynna igen och drog sig tillbaka djupare in i min garderobs sprickor.

"Vi måste fokusera, människor!" Hon sa. "Vi har bröllop imorgon. Vad sägs om det här?" Hon tog fram en orange och grå Pucci-klänning. Både jag och Adele skakade på huvudet.

Lika roligt som det hade varit att Visceralt fett och subkutant fett Lilly i timmar, accepterade jag hennes byte av ämne. Vi hade en strikt tidslinje i alla fall. Adam var fortfarande tvungen att ringa för att slutföra detaljerna om måltiden och eftersom det inte fanns tid för en repetition hade pastor Nate lovat att komma förbi och gå igenom en del av ceremonin med mig. Jag kunde inte riktigt träffa honom när jag var i min bh och trosor.

Två timmar senare måste jag ha provat mer än hälften av klänningarna jag ägde. Lilly föll ihop mot en kal fläck på väggen, medan Adele satt på den lilla fotpall jag hade vid mina skor. En röd och svart Christian Louboutin-pump dinglade uppgiven från ett långt, smalt finger. Hon gäspade.

"Detta är omöjligt!" mumlade Lilly. "Ärligt talat. Hur kunde du äga så mycket och ändå inte ha något att ha på dig?"

Jag ryckte ur mig en liten rosa klänning.

"Halva grejerna har fortfarande taggarna på sig!" sa Adele när hon satte in foten i skon hon hade hållit och beundrade den.

"Och mer än hälften av det passar inte längre!" jag jämrade mig.

"Oroa dig inte, det kommer om cirka sju månader," påminde Lilly mig försiktigt.

Jag fnyste av hån. "Tveksamt. Jag kommer att vara tjock för alltid!"

"Du är inte tjock!" Lilly och Adele körde unisont.

"Dessutom," tillade Adele med en frånvarande, drömmande röst. "När du väl har fått barnet kommer du Gratis porrprenumeration att bry dig ändå."

Jag log för mig själv när jag tänkte på bebisen. En hel garderob full av designerkläder gick inte att jämföra med den varma och luddiga tanken på att äntligen hålla Joes bebis i min famn. Adele hade rätt; Jag brydde mig inte om jag någonsin skulle ha på mig någon av de jäkla kläderna igen. Bara jag hoppades liksom att skorna fortfarande skulle passa.

Lilly stönade. "Tänk. Tänk Rhi, det finns inget du har köpt någonsin som du kan ha på dig imorgon?"

Jag började bli trött och hungrig och mina fötter gjorde ont av att stå så länge. Pastor Nate skulle komma när som helst. Jag skulle precis säga något snårigt när lite blått och vitt blommigt bomull fångade mitt öga.

Jag korsade min garderob i två långa steg för att dra solklänningen från sin plats.

Adele och Lilly delade en skeptisk blick.

"Är du säker?" frågade Adele.

"Du har haft det för alltid," sa Lilly. "Är det inte lite slentrianmässigt?"

Jag drog på den, och förutom att vara lite väl om bröstet så passade den perfekt.

"Det är klänningen jag hade på mig första gången jag kom ut till gården. Första gången jag träffade Joe," påminde jag dem.

"Verkligen?" Adele suckade. Hon log vemodigt. "Det är sött."

"Kommer du ihåg vad du hade på dig?" frågade Lilly samtidigt.

Det hade jag inte, men Joe hade säkert. Ingen av dem behövde dock veta det.

"Det är väldigt vackert," medgav Lilly. "Blå är en bra färg för dig."

Det ringde på dörren och var och en av oss hoppade. Adele tittade ner på sin klocka och log sedan. "Åtta femtionio. Troligen Nate, han sa att han skulle vara här klockan nio. Jag släpper in honom." Hon rusade från rummet innan någon av oss kunde svara.