Han hade aldrig varit i Paris förut; i själva verket hade han aldrig varit mycket av någonstans tidigare. Trots att han var med sin fru och sina barn slogs han av stadens romantik, från julbelysningen på natten till de oändliga paren, unga och gamla, som satt på mängden kaféer, drack vin och tittade på folk. Det fanns gatumusikanter som spelade musik på tunnelbanestationerna; ibland var det jazz, ibland klassiskt, ibland inte ens riktigt bra, men i de kavernösa underjordiska utrymmena fanns en spöklik egenskap som kom under huden på ett sätt som han inte riktigt kunde identifiera; det fick honom att känna sig melankolisk och orolig. Han kände sig vagt missnöjd, utan att riktigt veta vad som var fel eller vad han ville förändra.