Triple Pussy Fuck

Hej allihopa!

Först och främst ett stort TACK till alla er som har kommenterat, och till er som har följt det. Att läsa vad du har att säga gör alltid min dag, och låter mig veta att jag gör ett bra jobb med den här historien.

Jag hoppas att du fortsätter att njuta och fortsätter att meddela mig!

psyke b.

15. Blåmärken

Gryningen började smyga sig in i enkelrummet, vilket gjorde möblernas solida former gråa och disiga. Den svaga hade äntligen somnat en halvtimme innan; hans hand var trasslig i hennes hår, hennes huvud vilade på hans bröst. Han visste att hon inte sov djupt än, så han höll sig stilla. Hennes arm var draperad över honom. Även i nästan mörker kunde han se att hennes axel var svullen och han kunde nästan urskilja skuggan av ett djupt blåmärke under huden. Det fanns ett mycket mörkare, mycket mer framträdande märke i formen av hans hand precis ovanför hennes handled.

För en gångs skull behövde han inte undra vad Jimmy eller Wilson skulle ha sagt eller gjort. Wilson skulle ha kommit tillbaka med alltför uppriktiga ursäkter och lovar att aldrig göra det igen. Det hade varit fullständigt skitsnack och hon skulle ha sett rakt igenom det. Jimmy skulle ha sprungit. Inte ett adjö, inte ett tack för allt bra jävla, ingenting. Oavsett vilket skulle de svaga ha gått därifrån och aldrig sett sig tillbaka.

Vad han än hade sagt, eller inte hade sagt, eller antytt eller vad som helst tycktes vara tillräckligt för henne i alla fall. Han hade aldrig bett om ursäkt för någonting i hela sitt liv, så han visste inte hur det där lilla talet skulle gå. Han kunde inte säga att han visste hur skuldkänslor kändes, men om han var tvungen att våga sig på en gissning om den där skulle han kanske ha kallat den hårda smärtan i bröstet. Det var dock inget han tänkte berätta för henne om. Han kunde inte ens säga att han aldrig skulle göra det igen eftersom de båda visste att han skulle göra det.Vad fan lämnade det. "Det är inte så att jag gjorde det inför folk." "Jag kunde ha brutit det när du sa åt mig att göra det, var glad att jag inte gjorde det." "Du kan fortfarande använda den." Hon hade inte verkat behöva mer och han kände inte riktigt för att försöka komma på något som de båda visste var skitsnack.

Hon kämpade lite och drog obekvämt i filtar. Han stoppade hennes hand och drog upp täcket runt hennes axlar. Hon mumlade något och satte sig igen. Hälften av honom tyckte att hon var jävla dum för att hon överhuvudtaget litade på honom.men bara hälften av honom.

*~*~*~*~*~*

Kelly vaknade långsamt. Hon var på sin sida; håret på hans bröst kittlade hennes näsa. Hans tunga arm vilade runt hennes midja. Hon rörde på huvudet något, men höll resten av kroppen stilla. Även om hon var mycket mindre skicklig på att avgöra tiden utifrån ljuskvaliteten i rummet, kunde hon säga att det var senare än vanligt. Kelly bet sig i underläppen och rörde armen lätt; hennes ögon klämdes ihop mot smärtan som sköt ut från hennes axel. Ett Lance The Twink bet hon sig i läppen för att hålla tillbaka det lilla smärtskriket. Efter att skärpan avtog till en dunkande värk började hon slingra sig ut under hans arm.

Hans låga morrande åtföljdes av att hans klor grävde i hennes botten. Hon log och kysste mitt på hans bröst mjukt. "Badrum." Hon mumlade.

"Kom tillbaka." Morret var fortfarande i hans röst. Han hade inte lättat på trycket på hennes hud.

"Det är sent."

"Fan vad klockan är. Du kommer tillbaka eller jag låter dig inte gå till att börja med." Hans klor bet bara lite djupare. Längre och han skulle ta blod. Sensationen fick Kellys hjärta att slå snabbare på ett bra sätt.

Hon log. "Vart skulle jag annars åka?" Hon rörde sig för att kyssa honom och han nappade hennes underläpp.

Han knuffade bort henne. "Skynda dig."

Hon lindade hans skjorta om sig igen och travade genom rummet. Varje rörelse knuffade hennes arm och det gjorde varje steg smärtsamt.Åtminstone bakom den stängda dörren till badrummet kunde hon förvisa en del av den smärtsamma stelheten utan att försöka dölja sitt smärtsamma uttryck för Victor. Utan tvekan visste han att hon hade ont, att sända det kändes som en anklagelse och ett tecken på svaghet.

När hon kom ut igen kunde hon röra sig mer fritt. Så fort Ibuprofenen kom in skulle hon klara sig ungefär som om ingenting hade hänt alls. Om några dagar skulle hon inte behöva så många piller. Efter någon vecka skulle det vara som att ingenting hade hänt. Åtminstone, om det här var som förra gången, så är det vad som skulle hända.

Hon tog av sig tröjan innan hon gick i säng igen. Så fort hon kom nära kunde Kelly känna hur hans erektion pressade sig in i hennes mage.

"Inte konstigt att du ville att jag skulle komma tillbaka." Hon log och lät sina fingrar slingra sig över de välbekanta konturerna av hans tjockmusklade mage.

"Vad tror du att du gör?" Han stötte sitt huvud mot hennes. Något som kan ha varit ett morrande eller ett spinnande vibrerade genom hans bröst.

"Tyckte att det var lite självklart." Hon tryckte bakåt mot hans panna.

"Det är klart att du glömde Mycket Un Boss jävla uppförande." Han knep hennes öra.

Kelly böjde sig mot honom och hans hårdhet skavde sig mot hennes mage. "Men du är så frestande."

Han skrattade kort. "Folk har kallat mig många olika saker, men aldrig frestande."

"Så. Betyder det att det inte är sant?" Hennes tumme smekte framsidan av hans höft, hennes läppar retade hans.

Ett lågt morrande. Klotspetsen stack in i den mjuka vävnaden i hennes bröst och skickade små ryck av njutning som jagade ner över hennes mage till platsen mellan hennes ben. "Så du ska reta mig hela jävla morgon?"

Hon log och drog sina fingertoppar över undersidan av hans skaft och spårade de tjocka ådrorna. Det pulserade under hennes lätta beröring. Kelly stönade och lindade sin hand runt den och smekte långsamt. Under en lång stund rörde de sig tillsammans i en långsam dans av framsteg och reträtt. Han morrade och böjde huvudet bakåt, hans huggtänder blottade.Hon lutade sig framåt och lät sin näsa stryka längs framsidan av hans hals, hennes läppar kom inte i kontakt med hans hud förrän de var under hans nyckelben.

Hans hand grävde sig in i hennes hår. Kelly läste signalen och presenterade sin hals. Hon hade inga illusioner om det potentiellt dödliga resultatet av ett sådant fullständigt förtroende. Logik spelade aldrig någon roll i dessa ögonblick. Hennes grepp kring hans skaft stramades när han nappade på det blottade, ömma köttet. Han morrade och huggtänderna tryckte in bara lite till. Ångesten slog igenom henne, men det var den typen av ångest som värmde henne och genererade trevliga drömmar. Hennes höfter böjde sig mot hans.

Han skrattade. "Något du vill ha, skröplig?" Den grova ytan på hans tunga lugnade fördjupningarna i hennes hud.

"Du-" Hennes telefon började ringa.

Den här gången var hans morrande tydligt arg. "Låt det ringa."

— Det är Triple Pussy Fuck farmor. Hon sträckte sig mot nattduksbordet, men han tog tag i hennes hand.

"Så vadå. Hon kan inte vänta ett tag?" Han bet tillräckligt hårt i hennes bröstvårta för att få fram ett rop av plågsam överraskning.

"Det är sent. Om jag inte svarar." Hon stönade när hans tunga svepte över den ömma knoppen. Hennes rygg krökte sig. "Om jag inte svarar så fortsätter hon bara att ringa."

"Gör det snabbt." Han släppte hennes hand.

Hon kollade numret. "Hej mormor."

Han drog av sig täcket från henne och lämnade henne helt exponerad. Hon rodnade röd.

"Var är du?" frågade hennes mormor.

"Vad menar du. Vi är i stugan, var skulle vi annars vara?" Hans tunga började retas över hennes högra bröstvårta. Kelly bet ner på sin underläpp för att kväva stönet.

"Klockan är nästan tio." sa gumman, som om det förklarade allt. Victor placerade en rad vassa nyp över hennes mage. Kelly ryckte till och darrade med var och en.

Sluta, sa Kelly tyst. "Jag vet det. Vi var uppe sent i natt och vi sov ut lite i morse."

Han flinade upp mot henne och strök ena klon nerför hennes lår. Hon skakade på huvudet och tryckte ihop benen.Han klirrade med tungan och tryckte isär hennes knän, höll dem vida och var noga med att studera hennes mest intima platser.

"Vad höll dig vaken så sent. Du är väl inte sjuk?"

Kellys fingrar grävde ner sig i sängen och hennes rygg krökte sig när hans tunga svepte längs hennes slanka slits. Hon tittade vädjande på honom.

"Nej, jag mår bra. Vi är där efter lunch." Det kom tårar i hennes ögon av att hon höll tillbaka.

Han öppnade henne mer, hans tunga hittade det lilla knippet av nervändar. Den mjuka ytan och den grova ytan flimrade mot den omväxlande.

"Är du säker. Det låter som att din röst darrar."

Hon kunde se flinet i hans ögon. Den begåvade tungan drev henne ytterligare.

"Det måste vara sambandet. Vi ses om en liten stund."

"Men-" Kelly avslutade samtalet innan hennes mormor kunde fråga något annat.

"Åh gud det var inte rättvist." Hon tryckte mot hans mun, hungrig efter den frigivning han tyst hade lovat.

"Fick du av telefonen, inte sant?" Han flinade mot henne, hans läppar och tunga lekte över hennes inre lår.

"Ja, sluta inte nu."

"Ge mig order, skröplig?"

"Snälla sluta inte nu."

"Vad ska du göra för mig?" En tunga fladdrade över hennes öppning. Det var nästan tillräckligt och helt outhärdligt på samma gång.

Hon gnällde, tårarna rann nerför hennes kinder. "Vad som helst, det vet du."

Hans skratt gled över henne som varm honung. "Någon gång måste jag lära dig hur mycket "vad som helst" är." Han retade henne med en knoge. "Någon gång när jag inte längtar efter att knulla dig."

Han var snabbt inuti henne, hennes ben lindade runt hans midja, drog in honom djupare medan hennes händer vandrade över hans bröst.

Han tog tag i hennes oskadade handled och lindade hennes hand runt en av sänggavelns polerade spindlar. Kelly försökte, men smärtan av att höja sin skadade arm översköljde nöjet att ha honom inom sig. Som alltid läste han hennes reaktion. Han snörde sina fingrar med hennes och höll dem bredvid henne i en bekväm vinkel.Klorna å andra sidan spårade klarröda repor ner över hennes bröst och revben medan hans höfter rörde sig i en kraftfull rytm.

Kombinationen av stickande smärta och intensiv njutning drev henne snabbt in i sin frigivning. Hennes höfter mötte hans, hennes rop blandade med hans morrar, hennes grepp om sänggaveln var allt som höll henne kopplad till världen utanför hennes egen kropp. När hans vrål rasslade i fönstren i den lilla hytten hade Kellys nöje svalnat två gånger. Hon sträckte sig efter honom när han drog sig undan.

Han skrattade och knep hälen på hennes hand. "Är du fortfarande sugen på min kuk?"

Kellys huvud snurrade när han vände henne på sidan. Hon skrek när han tryckte in henne igen.

*~*~*~*~*~*

Den svaga sov inte, men hon var tyst och avslappnad med ryggen mot hans bröst. Strumpbyxor med tofs fingrar var spetsade med hans. Han svepte med tungan över en repa på hennes axel. Det var den enda som fortfarande sipprade. De flesta av de klarröda linjerna hade bleknat till rosa stigar.

Hon vred sig. "Det är bara en repa."

"Blöder fortfarande." Han hade vuxit till Girl Get Finger uppskatta ömhet, men han älskade fortfarande smaken av hennes blod lika mycket som han älskade smaken av hennes fitta.

"För att du är sugen på det." Han kunde höra ett leende i hennes röst, men doften av smärta retade hans känsliga näsa.

"Fan du har den oöverträffade förmågan att vara en smärta i min röv." Han höll henne stilla, men tryckte mer försiktigt. Hon darrade, men slutade kämpa.

I några minuter var hon stilla, hennes kropp formade sig efter hans. Om någon hade frågat, skulle han ha sagt att han höll henne nära så att han kunde knulla henne utan att behöva jaga henne. I början var det den enda delen av det som gjorde någon mening för honom. Men det har alltid funnits mer. Hon vände sig om och smygde sig in i hans bröst, hans armar spände sig om henne. Det förvånade honom fortfarande hur en så liten gest kunde få honom att känna sig så jävla kraftfull, men det gjorde den. Han kunde skrämma nästan vem som helst till att göra i stort sett vad han ville, och det hade räckt i årtionden.

Tills han inte behövde skrämma henne till att göra vad han ville. Inte bara i sängen, även om han fortfarande älskade att knulla henne. Det var allt det lilla hon gjorde som han låtsades inte lägga märke till. Alla gånger hon log mot honom, även efter att hon visste vad han var. Alla gånger han hade skadat henne, och efter att stormen av hans vrede hade gått över, hade hon slagit sig ner Kasta upp den fittan på hans rumpa honom som alltid. Sättet som hon inte ryckte ifrån honom, även när hans mörka humör gjorde det säkrare att gömma sig. Sättet som han kunde se tillit i hennes ögon, även när han kände lukten av ångest på hennes hud. Ingen av dessa saker kunde befallas eller tvingas. Han hade inte vetat att han skulle vilja ha någon av dem. Inte förrän de ramlade ner i hans knä i ett blåslaget och blodigt paket som ändå lyckades vara fullt av piss och vinäger.

Ändrade inte hur han kände för resten av världen. Han älskade fortfarande känslan av att gräva in klorna i mjukt kött, känna hur varmt blod glider nedför huden i tjocka bäckar. Han älskade ljudet av ett tiggande offer. Oavsett om det var för barmhärtighet, för livet eller för döden, hade allt samma ackord av desperation, ångest och skräck. Dofterna gav textur och djup till resten. Blod, rädsla, ilska och allt som utgjorde en levande varelse smälte samman till en berusande parfym av passionerad smärta. För en kall jävel som honom var det symfoniskt orgasmiskt. Känslan av makt var annorlunda – mer flyktig – men den fullbordade känslan hon gav honom. Eller så fullbordade hon det, han hade ingen jävla aning om vilken väg det gick men han anade att det inte spelade någon större roll heller.

Hon sov nu med ett litet leende på läpparna. Mycket som han ville tillbringa dagen i sängen med henne uppkrupen mot honom, han hade skit att göra sig redo. Han drog försiktigt i hennes hår och lutade hennes huvud så att hans läppar kunde nå hennes. Hon suckade och särade på sina läppar, hennes tunga smekte hans. Det var nästan lika bra som att knulla henne. När han bröt kontakten log hon mot honom.

"Min Prince Charming väcker mig med en kyss?"

Han log."Mer som att din vilda gudfader säger åt dig att ta upp rumpan för att han är hungrig."

Hon skrattade och strök med läpparna över hans nyckelben. "Jag ska ge dig lite lunch och ta en dusch."

"Nä. Vi äter på vägen genom stan." Han gav henne ett knuff och var försiktig med hennes axel.

Kelly reste sig och drog om sig sin skjorta, hon kastade en blick över sin axel. "Vi åker snart, eller hur?"

"Imorgon kväll. Ska du gnälla?"

Hon log lite. "Förmodligen, i alla fall för några minuter. Jag tror att mormor och jag nog kommer bättre överens på avstånd dock." Hon reste sig och började mot badrummet.

*~*~*~*~*~*

"Varför gjorde du det?" frågade Joe. Han och Creed satt i köket medan den svaga och hennes mormor var i vardagsrummet. Enstaka skratt drev ut till dem, brutna av samtalets sorl.

Creed tittade på honom med smala ögon. "Fan pratar du om?"

"Hennes arm. Hon är för stolt för att låta det synas, men jag kan säga att hon har ont. Om det hade varit en olycka skulle hon ha sagt något."

Han kände lukten av den gamle mannens ilska. "Hon berättade inte för dig allt annat som pågick heller."

"Nej." Joe tittade försiktigt på Creed.

"Stan har jobbat övertid för att vara jobbig." Creed berättade historien och använde bara de detaljer som de svaga redan kände till.

Joe tittade på honom. Creed kände att ilskan spirade igen, även om han trodde att det var av olika anledningar.

"När får du ut henne härifrån?"

Creed gav ett halvt leende, precis tillräckligt för att blotta en huggtand. "Vad får dig att tro att jag inte kommer lämna henne här hos dig?"

"För jag har sett hur du ser på henne." Joe vände långsamt den bruna ölflaskan framför sig. Men hans ögon var fortfarande på Creeds. "För en gammal man har jag ett jävligt bra minne. Senast jag såg dig såg du på alla som ett byte. Vissa var närmare toppen av den listan än andra, men alla var med på listan någonstans. Det har det inte gjort. förändrats till det mesta.När du tittar på henne," Han skakade lite på huvudet och letade efter de rätta orden. "Hon finns inte på den listan. Jag är. Det är Anna också, men jag säger till mig själv att vi är lägre på grund av Kelly. Du skär hellre av dina egna bollar än att lämna henne här."

Ett lågt skratt mullrade genom Creeds bröst. "Du missar inte en jävla grej heller."

Han log lite. "Var tror du att Carl och Kelly fick det ifrån?"

"Imorgon kväll. Jag måste göra klart några arrangemang först."

"Var-"

"Jag berättar inte för dig. Jag har inte berättat för henne heller."

Han nickade. "Antagligen bättre så. Jag ska börja vänja Anna vid tanken, förhoppningsvis gör hon inte för mycket av en scen."

"Du är fortfarande förbannad." Creed tömde den sista fjärdedelen av ölen i en lång svala.

"Det har du för jävla rätt i. Jag tillbringade åratal med att De ryska språkforskarna om mig för henne, och veta att hon var skadad. Hon ska vara säker nu."

Uttalandet förde tillbaka förvirringen och ilskan från kvällen innan. Han sköt den åt sidan och ryckte uttråkad på axlarna. "Hon ser rädd ut för dig?"

Joe tittade bort. "Nej."

"Hon är säker." Han konstaterade bestämt. Utan ett annat ord reste han sig och gick ut på den kalla gården och doftade luften. Han var frestad att jaga igen, men han fångade inte doften av något stort nog att verkligen stå ut med en kamp. Allt för litet skulle bara tjäna till att göra honom mer förbannad. Det hela med den skröpliga var jävligt komplicerat och han hade inte tid att försöka lista ut det nu. Han kollade sin telefon och såg att Conlon hade ringt ungefär en timme innan.

Han slog numret. Det gav honom något fast att göra med händerna och sinnet.

"Conlon."

"Bekännelse."

"Jag kom på varför Stan skickar dumbassbrigaden efter dig."

"Det här måste jag höra." Hans nyfikenhet väcktes omedelbart.

"Stan har rest i några ganska skumma kretsar."

"Hur skumt?" Creed stod och tittade på huset. Han kunde se den svaga och hennes mormor röra sig i köket.

"Luggigt som den typen av karaktärer som anställer oss."

Han morrade."Den här jäveln har fler lager än en jävla lök."

"Det är inte så solidt som jag skulle vilja att det ska vara, men det är ungefär så bra som jag kommer att bli. Din tjej vet något och vad det nu är; Wilton vill inte att någon annan ska veta att hon vet. "

"Tror att jag hörde Abbot och Costello göra den här rutinen."

"Jag erkänner, det låter galet. Det är det enda som är vettigt. Han är så jävla hemlighetsfull att han slänger sitt mål, han använder femteklassens talang."

Creed gav ett hånfullt fnys.

"Vad. Jag är för generös?"

"För helvete. Har du allt som finns att få?"

"Ja, och tack för att du påminner mig om hur lite som krävs för att muta vissa människor."

"Få ut det första flyget." Han fortsatte med att ge Conlon instruktioner för resten av sin del i hans plan. Den andra mutanten kanske räknar ut resten, han kanske inte. Det spelade ingen roll för Creed; Conlon behövde inte veta resten.

"Förstår det. Något annat?"

"Hypnocyn."

Det blev en paus på linjen. "Drogen?"

Creed himlade med ögonen. "Nej, den jävla kapplöpningshästen."

"Har aldrig hört talas om att du brytt dig om att droga någon, det är allt."

Han morrade. "I min ålder blir man uttråkad av samma gamla skit."

"Det är hypnocyn."

Creed kunde se på kroppsspråket att den gamla kvinnan försökte slåss och den svaga gjorde sitt bästa för att ignorera det. "Bra. Låt mig veta när du landar." Han avslutade samtalet. Gubben kan ha rätt när det gäller listan och sin plats på den, men den gamla tiken pressade sig högre upp för varje minut.

*~*~*~*~*~*

Hennes mormor hade börjat så fort hon och Victor kom in genom dörren följande morgon och drev mellan tårar och ilska. Kelly arbetade hårt för att inte låta något av det komma till henne. Att lämna skulle vara svårt nog, om hon accepterade ens en tiondel av skulden som hennes mormor försökte lägga på henne, skulle det vara omöjligt.

Hon ville vara med Victor. Hon visste att hon hörde hemma med honom och hon visste att Victor inte var på väg att släppa henne.Inget av det gjorde det lättare att hantera den storm av känslor som virvlade genom hennes huvud och hjärta. Victors humörsvampar var alltid skrämmande, ofta våldsamma och ledde vanligtvis till att något hjälplöst djur dog. När det väl var över så var det över. Även om det var hon som hade gjort honom upprörd i första hand, när hans initiala ilska försvann, var det slutet på det. Hennes existens verkade kränka Stans känslighet, men han gjorde aldrig en hemlighet av det och Kelly hade aldrig investerat någon känslomässig energi i att bry sig om vad han kände. Hennes mor hade aldrig varit en för att tillskriva skuld; hon var mycket mer bevandrad i martyrskap.