Täckta ben breda

A/N - Tidigare kapitel finns i följande:

Kapitel 1-10: Incest/tabu

Kapitel 11, 13-14: Erotisk koppling

Kapitel 12: Interracial Kärlek

För er som fortfarande följer serien, detta kapitel skrevs långt före den ryska invasionen av Ukraina. Inte för att jag faktiskt behöver förklara något med tanke på att detta bara är ren fantasi och det här kapitlet är lite överdrivet på sina ställen. Kanske tungan på vågen på sina ställen men hoppas du njuter.

*****

Det första som väckte mig var ljudet av skrik och tunga stövlar på golvet. Jag var uppe och larmade direkt, men innan jag ens hann kliva upp ur sängen sprack dörren till mitt sovrum upp, en grupp tungt beväpnade människor stormade in. De pratade inte engelska eftersom deras vapen var riktade rakt mot mig, ficklampor på sina vapen eller huvuden förblindande, ropade kommandon åt mig på ett språk jag verkligen kände igen med tanke på att jag var flytande.

ryska.

fan pågick. Jag var mer orolig för jävla jihadis och fundies, inte kalla krigets skitsnack. Mer oroande, hur fan hittade de mig. Mitt omslag var tänkt att vara helt stensäkert.

Tvingade på knä band de mina händer bundna med en dragkedja bakom mina handleder innan de täckte mitt huvud i en svart väska. Häftad på fötterna kände jag hur jag släpades ut i korridoren och ner för trappan, innan jag kände våt betong under fötterna och den svala nattluften. Det hördes ljudet av en motor som gick, öppnandet av en skjutdörr och jag kände hur jag knuffades in och landade tungt på ett metallgolv. Jag förblev tyst. Ingen idé att ställa frågor. Inte än i alla fall. Sedan kände jag nålen i min hals och jag svimmade en liten stund.

Jag vaknade med oss ​​i luften när jag kunde höra drönandet av motorer. Mina händer var fortfarande bundna. Säck fortfarande över mitt huvud. Medan jag hade sovit hade de täckt min mun med något eftersom jag knappt kunde röra mina läppar. De märkte uppenbarligen min rörelse när jag hörde röster, återigen på ryska.Säcken togs bort och blinkade snabbt när mina ögon vände sig till det dova ljuset. Jag var den enda som satt mot sidan av flygplanet, omgiven av vad som såg ut som män, fortfarande iklädda kroppsrustningar och trötta. De bar inga emblem eller insignier, så jag kunde bara lita på vad de talade och accenterna.

"Du har frågor", sa en av dem tvärs över, starkt accentuerad engelska. Jag mötte hans ögon och säkerställde att jag gav tillbaka den döda blick som jag hade fulländat. Kall. Känslolös. Helt utan all känsla och empati. Jag tittade mig i spegeln då och då och blev fortfarande rädd. All träning hade fungerat men det var ibland svårt att se förändringarna. "Du är inte rädd. Bra. Vi kommer att njuta av att knäcka dig."

Jag försökte säga något några gånger innan de slutligen slet av bandet. Jag tittade på mannen som gjorde det. "Fy så mycket", sa jag innan jag tittade över på den som hade talat till mig, "bara en fråga. Vart är vi på väg?"

"Ryssland."

"Fantastiskt. Aldrig varit där förut. Kan vi åka till Röda torget?" Det gav mig en smäll i bakhuvudet. "Jag antar att en rundtur i Kreml är ute då. Är Lenin fortfarande i mausoleet?"

"Skämta nu, roliga man," varnade mannen som hade smällt mig, "du kommer inte att skratta snart nog."

Så det var vad jag gjorde. Jag skrattade åt dem. "Fy fan, fick de dig mycket från Henchmen 'R Us eller något. Jag kunde göra en bättre rysk accent än du!"

"Yuri, jag tror att det är bäst att du håller käften på vår gäst och låter honom somna om. Vi har lite tid kvar än."

Tejp sattes på igen, påsen sattes tillbaka över mitt huvud och jag somnade inom några sekunder igen. Jag vaknade inte förrän vi var på marken, drönandet av en motor, växlingen, vilket tydde på att jag blev körd någonstans. Om de berättade sanningen för mig så var vi någonstans i Ryssland. Men fan vet var. Jag undrade också var alla andra var. Det faktum att jag blivit tillfångatagen i min bostad bådade inte gott.Skåpbilen, jag antog att det var en skåpbil då jag återigen vilade mot kall metall, skjutdörren öppnades och jag blev återigen släpad. En dörr slog igen mer än en gång innan jag hörde nycklar i ett lås, en uråldrig dörr öppnas och jag släpades in i vad som bara kunde ha varit en cell. Temperaturen sjönk omedelbart och eftersom jag bara var i en tunn skjorta och boxare gjorde jag mitt bästa för att inte huttra. Påsen togs bort och blinkade snabbt när ett starkt ljus var precis ovanför dörren, tejpen slets från mitt ansikte.

"Försök vad som helst när vi tar bort blixtlåset och det kommer inte att sluta snyggt," varnade Yuri. Jag tog varningen på allvar, kände hur en kniv skar plasten och gnuggade omedelbart tillbaka känslan i mina händer och handleder. De två männen vid dörren, som båda täckte mig med AK-47:or, menade att jag inte rörde en muskel innan dörren stängdes och låstes. Jag tittade runt i min lilla cell. Jag sträckte ut armarna och kunde nästan röra vardera sidan, även om den var tillräckligt lång för en enkelsäng, en tunn madrass och en hink för mig att pissa och skita i. Jag satte mig på sängen och tänkte genast på min situation. Minst ett dussin tog sig in i lägenheten. Deras enda mål verkade vara jag. Jag undrade om de hade gått efter Jennifer, i hopp om att hon var okej. Tur att hon inte var med mig den natten.

Allt annat i min lägenhet skulle ta en allvarlig nivå av hackning, det är om de ens tog tag i det. Jag var tydligen halvvägs runt jorden nu. Jag hade ingen aning om vad klockan var, men någon skulle säkert veta vid det här laget att jag hade försvunnit. Men, som vi alla hade blivit varnade, opererade vi utan skyddsnät. Om vi ​​blev fångade var vi själva.

Jag la mig tillbaka, vilade en hand bakom mitt huvud på den tunna kudden och försökte sova. Men det starka ljuset brände in i mina ögonlock. Det var nästan omöjligt att glida iväg. En hög ljudsignal fångade min uppmärksamhet, dörren öppnades. Höga steg och röster. Jag drogs ut med händerna under armhålorna när jag drogs in i ett tomt rum. Helt klart förhör.En ensam stol satt i mitten. Jag var tvungen att sitta, mina anklar fjättrade vid benen, mina handleder fjättrade bakom mig. En man med vapen gick sedan till varje hörn av rummet, en enda glödlampa ovanför mig. Framför fanns ett glasfönster. När jag såg min spegelbild log jag. Jag såg ut som en skit.

"Kapten Nathan Smith", sa en röst. Jag gav ingenting bort när en officer kom in i rummet. Han var överste för den ryska armén, baserad på uniformen "Född i Sydney, Roxy Reynolds och Persuajon. Gick med i de brittiska kungliga marinsoldaterna vid nitton års ålder. Utexaminerades och gick med i Three Commando Brigade, Forty Commando Unit. Tjänstgjorde med utmärkelse och ära innan hans för tidig död under en operation i Basra, Irak. Sedan dess har han arbetat för en hemlig byrå, O.G.I.S, helt enkelt känd som 'The Org'."

"Du har fel man. Har aldrig hört talas om honom förut."

"Ah, ja. Det stämmer. Du är nu Nick Stevens. Konstigt att det finns så lite information om dig." Han stod framför mig, en manillapärm i vänster hand, cigarett i höger. "Sedan igen, när du är en regeringsmördare."

Jag skrattade. "Regeringsmördare. Du har fått fel man igen. Jag är en jävla bankir!"

Han stängde mappen. "Vi vet vem du är, kapten Smith. Och vi har sätt att få dig att prata."

"Fan helvete, läste du precis ett manus innan du gick in eller något. Jag är säker på att jag har sett Eva La Rue Sex Tape här draget förut."

Han log. "Nej. Men vi har sätt att hantera osamarbetsvilliga fångar. Yuri?!" Dörren öppnades av min vän, Yuri, och ett jävla odjur av Vuxna tänder kommer in man gick in. Hans ben var som trädstammar. Hans armar var inte mycket mindre. Jag tittade in i hans ögon. De var lika utan mänsklighet som min ibland var. "Det här är Alexei. Han har knäckt många människor som du tidigare." Som han förklarade tog odjuret på sig ett par läderhandskar. "Är du villig att svara på några frågor. Eller kommer Alexei att behövas för att hjälpa till att lossa din tunga?"

Jag ryckte på axlarna. "Jag heter James Watson. Jag föddes i Reading, Storbritannien.Mina föräldrar var arbetare, hårt arbetande engelska folk. Jag är det enda barnet. Enda. Jag jobbar med ett tråkigt jobb och handlar med aktier. Jag vet inte vem du tror att jag är, men du har fel kille."

Översten suckade. "Om det är så du vill gå vidare." Han klickade med fingrarna och hörde männen i varje hörn uppmärksammas. Han klappade sedan Alexei på axeln. "Det här kommer att göra ont. Alexei tycker om att skada människor."

"Antar att jag är på väg att lära mig hur det är att bli slagen i ansiktet."

"Åh nej, det gör vi inte. Inte än." Jag drogs upp på fötterna, bojorna lossnade något, dock bara för att jag skulle kunna fästas vid väggen, armarna nu ovanför mig, fötterna hölls på plats så att jag inte kunde röra mig. "Alexei vet mer om att tillfoga smärta än någon annan jag känner. Sista chansen, kapten Smith?"

Jag svalde. "Jaha, antar att jag snart börjar pissa blod, va?"

"Jag beundrar ditt självförtroende, kapten. Synd att den är felplacerad."

Misshandeln varade i en timme. Alexei visste precis var han skulle slå och hur hårt. Jag skulle ha velat krypa ihop mig i en boll av plågan, men begränsningarna betydde att allt jag kunde göra var att stå där och ta den. När de släpade mig tillbaka till min cell kunde jag knappt andas. Jag kollapsade på sängen, stönade för mig själv några gånger och drev iväg.

Det kändes som att jag hade sovit i knappt några sekunder innan det hördes summer, mina ögon förblindade av det starka ljuset, släpade upp ur sängen och släpade ner i en kall korridor. Jag tittade för att se skyltarna på kyrilliska. Jag hörde rop och rop från andra håll. Jag hade den obehagliga känslan att jag inte var den enda fången. Den här gången blev jag eskorterad in i ett rum som hade ett metallbord, en metallstol på vardera sidan. Fastkedjad vid golvet satte jag mig ner, handlederna handfängslade vid bordet.

Jag väntade där några minuter och stirrade på glaset igen. Jag visste att jag blev iakttagen så jag log och vände fågeln till dem. Fick mig att må lite bättre om saker och ting.Dörren öppnades, två soldater med AK-47 gick in, tog position på vardera sidan av dörren, samma överste gick in. Han tog av sig hatten, lade Fat Segal Rim Sicking den, skakade av sig jackan och placerade den på baksidan av stol, innan han sakta satte sig. Han tog ett paket cigaretter ur fickan, öppnade det och erbjöd mig en. Jag rökte inte normalt men jag antar att det skulle hjälpa. Han tände den åt mig, kunde lyfta min hand precis tillräckligt för att ta den från min mun.

"Ditt namn?"

"James Watson."

"Var föddes du?"

"Läser, England."

"Dina föräldrars namn?"

"Brian och Janice Watson."

"Var jobbar du?"

"Global Business Corporation."

"Har du någonsin tjänstgjort i den brittiska armén?"

"Nej."

"Har du någonsin tjänstgjort som kunglig marinsoldat?"

"Nej."

"Slog du i Basra, Irak efter invasionen 2003?"

"Nej."

Jag var tvungen att ljuga för de tre frågorna. Jag hade tatueringen som alla Royal Marines fick när de hade gått med och serverat. Det var på min bicep, klart som dagen. Mitt omslag var att jag hade fått tatueringen för att hedra en farfar som hade tjänstgjort under andra världskriget.

"Rekryterades du i Basra för att bli vad som eufemistiskt kallas en regeringstjänsteman?"

"Nej."

"Har du någonsin utfört ett mord på uppdrag av en grupp känd som 'The Org'?"

"Nej."

"Vem är Storbritanniens premiärminister?"

Jag berättade för honom vem jag trodde det var. Jag hade rätt.

"Har du någonsin träffat premiärministern?"

"Nej."

"Har du någonsin träffat USA:s president?"

"Nej."

"Vem rapporterar du till?"

"Min chef på GBC. Jag jobbar som aktiehandlare."

"Har du varit i Australien någon gång?"

"En gång, på en familjesemester när jag var liten."

Och så gick de närmaste timmarna. Fråga efter fråga efter fråga. Samma frågor i en annan ordning. Att slänga in en och annan överraskningsfråga, som de borde ha vetat skulle inte lura mig. Försökte ställa frågor till mig på ryska, arabiska, mandarin, franska, tyska, spanska.Jag låtsades bara okunnighet när de bytte Tranny Cock Stuff och ryckte på axlarna som om jag inte förstod ett ord.

Jag var kall. Trött. Hungrig. Törstig. Men jag har utbildats specifikt för detta. Jag försökte fortfarande ta reda på hur jag hade hittats. Såg inte bra ut att jag efter ett par års träning togs ut från min egen lägenhet inom några månader. Jag hade bara haft två uppdrag, båda hade varit framgångsrika. Det var minst sagt förbryllande. Jag vände mig vid att leva som täckmantel.

Översten rökte hela sitt pack innan han tröttnade på frågestunden. Han skickade mig tillbaka till min cell. Maten kom inom några minuter. Att kalla det så vore en förolämpning mot namnet, och vattnet såg inte heller bra ut. Men jag var hungrig och törstig, åt det förra långsammare, smuttade på det senare. Låg tillbaka på sängen fortsatte ljuset att lysa. Avblinkar.

Mina ögon öppnades vid summern. Jag reste mig direkt och väntade på att dörren skulle öppnas. De måste ha vetat när de kom förberedda. Tog ner två av dem innan de nästan slog ut mig. Släpade mig till ett annat rum den här gången. Alexei väntade.

Han gjorde ont. När jag kom tillbaka till min cell behövde jag ett piss. Blod i min urin var ingen överraskning. Jag visste åtminstone varför det var där inne.

Jag vilade tillbaka mot väggen och gjorde allt jag kunde för att hålla mig vaken men alla har sina begränsningar. Jag hade varit med om sömnbrist mer än en gång, men det kommer en punkt när du börjar tappa förståndet. Ryssarna hade älskat att utföra den sortens sadistiska experiment. Men jag måste ha slumrat till. Återigen, kändes som knappt några sekunder.

Kämpade inte ifrån dem den här gången när de kom strömmande in. Passerade strykrummet. Passerade förhörsrummet. Hamnade i något som såg ut som ett övergivet messområde. Det fanns bord runtomkring men det var inte det som störde mig. På ett av borden fanns en förhöjd, lutande plattform. Först då förstod mitt sinne vad de skulle göra.

"Sista chansen, kapten Smith," sa Täckta ben breda är det här?" frågade jag och låtsades okunnighet. Jag visste precis vad det var.

"Detta?" frågade han och gjorde en gest: "Ett sätt att få dig att se vettigt, kapten. Berätta för oss vad vi vill veta så låter vi dig gå."

Jag ryckte på axlarna. "Kan inte berätta något jag inte vet. Du fortsätter att kalla mig kapten Smith. Jag är inte han."

Översten suckade. "Mycket bra. Män, snälla placera kaptenen där uppe. Alexei, om han Hardcore jävla orgasm sig vara besvärlig, snälla få honom att samarbeta."

Jag ska erkänna att jag kämpade och agerade som någon som hade listat ut vad de skulle göra med mig. Jag sa att jag inte var den de sa att de var. Jag sa mitt namn om och om igen. Naturligtvis trodde de mig inte. När de väl hade fått mig på plats hörde jag rinnande vatten när begränsningar sattes på mina handleder och vrister. I min position vändes världen upp och ner.

"Det är olyckligt att det har kommit så här, kapten", sa översten.

"När den brittiska regeringen hör att du har kidnappat en oskyldig man."

"Ingen vet att du är här, kapten. Det är bara du, jag och allt mitt folk. Till och med min egen regering vet knappt vad vi gör här, för de vill inte veta det. Presidenten säger till mig att ta hand om mig. av våra fiender. De som arbetar för 'The Org' är definitivt våra fiender."

Jag hörde hinken närma Kärlek Skriven på latin, full av vatten. Smällen av en trasa i den innan den lades över mitt ansikte. Sedan började de det. Oavsett hur mycket träning du har kan ingenting förbereda dig för det ögonblick som vattenboardåkningen börjar. Det är en intensiv upplevelse, en som alla rekryter aldrig kommer att glömma. Och man kan aldrig vänja sig vid det. Känslan av att drunkna är ingenting jag önskar min värsta fiende.

Förutom översten. Han skulle kunna knulla sig själv.

De slutade hälla och tog bort duken. "Ditt namn?"

Jag hostade först. "James Watson."

"Vem rapporterar du till?"

"Michael Jones, manager på GBC."

"Alexei, igen."

Usch, det var jävligt hemskt. Det kändes som att mina lungor bara fylldes med vatten.Och att inte kunna röra mina händer eller ben var irriterande. Det verkade hålla i timmar innan duken togs bort igen.

"Har du tjänstgjort som kunglig marinsoldat?"

"Nej, din döva, okunniga jävla fitta jävel!"

"Återigen, Alexei!"

Tre gånger till gjorde de det. Olika frågor. Samma frågor. Jag gick inte sönder, inte än, men fan, de här jävlarna visste hur man skulle få en man genom vridningen. Efter den femte gången, där jag tror att de nästan dränkte mig, lämnade de mig där i några minuter när jag hörde dörren stängas och ett viskande samtal utanför.

Så småningom befriad från hämmarna, släpades jag tillbaka till min cell, kröp ihop till en boll och täckte mig med det nedslitna lakanet. Jag hostade och huttrade, tanken på att sova var det sista jag tänkte på. Jag tänkte på varenda förolämpning jag kunde komma på. Jag vet inte om jag drev iväg eller inte, men jag stönade när summern gick och det var det vanliga med stövlar och rop.

Jag hade tappat helt koll på tiden nu. Den här gången var det dock ovanligt. Först hade Alexei lite kul med mig. Fokuserade på mina lemmar den här gången. Inte tillräckligt för att bryta några ben, men när han var klar hade mina lemmar lika mycket plåga som min bål. Roliga tider. Sedan släpades jag ut i korridoren där jag hörde ett skrik. Det var definitivt feminint.

"Ah, Alexei kanske har lite kul med den där," sa en av dem på ryska.

"Hon var en söt liten brunett. Tvivlar på att hon kunde stå emot mycket."

"Nej, den svarta. Americana. Hon såg definitivt ut att vara redo att ta en rysk kuk."

Kan det vara Angie. Hur kunde de ha henne?

"Måste kanske gå med senare. Eller kanske blondinen. Hon hade underbara bröst."

"Den svarthåriga, tyskan, jag ska definitivt prova henne. Se hur hon bryter när vi ställer upp och turas om att knulla varje hål."

Jennifer. Om de hade henne. skulle jag döda dem alla.

Sedan hade jag en dålig känsla av att de pratade om kvinnor som jag hade rekryterats med.Jag undrade om de hade fångat Angie. Jag hade ingen aning om var hon var, var hon opererade. Och om så var fallet, hade de då alla jag hade gått utbildningen med. Vad fan hade hänt?

Släpades in i förhörsrummet, när jag väl var säkrad och handfängslad, blev jag ensam ett bra tag. Definitivt längre än en timme. Jag tittade bara på mina händer, brydde mig inte ens om glaset. Jag visste att de tittade. Jag kände hur jag huttrade ibland. Jag var utmattad. Jag hade knappt ätit eller druckit något. Har helt tappat koll på dagarna. Hade det bara gått ett par dagar. Veckor. månader. Allt bara rullade in i det andra.

Dörren öppnades till slut och vad jag skulle kalla en spöke kom in. Kostym, överrock, portfölj. Han lade överrocken på stolsryggen, satte sig med portföljen åt sidan. Han mötte mina ögon kort innan han öppnade den och tog fram en tjock pärm. När han stängde väskan, placerade han sin högra hand på mappen.

"Vi har hela ditt liv här, kapten Smith. Vi kan nu gå fram och tillbaka och lyssna på dig förneka, förneka, förneka. Men översten vet att vi bara går i cirklar, och vi har inte längre tålamodet. Så vi Vi vet om din familj i Australien." Han öppnade mappen och flyttade bort pappersark innan han vände sig om och förde ett foto framför mig. "Det här är ni föräldrar, ja?"

"Aldrig sett dem förut."

"Keith och Susan Smith."

Han förde fram ett annat foto av Amy. Jag gjorde allt jag kunde för att inte visa en enda Eliminera ryggfett. "Det här är din syster, Amanda, fast du känner henne som Amy."

"Jag har ingen syster," sa jag utan någon ton i rösten.

Han förde fram ett annat foto av Katie. "Det här är din syster, Katherine, känd av alla som Katie. Underbar liten sak, eller hur?"

"Jag känner inte de här människorna."

"Hmmm. Skulle vara synd om något hände dem, eller hur?"

"Det skulle vara olyckligt med tanke på att jag inte känner de här människorna och att du skulle attackera oskyldiga civila."

"Hur är det med dessa människor då?" Mina morföräldrar i Storbritannien, ett par mostrar, farbröder och även Hannah och Emma. Han pekade med ett finger mot paret. "Jag tror att du var nära båda. Kusiner, ja?"